Grankulla kammarkör 50 år 2024

En personlig tillbakablick

Nils Gustaf Jansson

Plötsligt känner jag att underlaget jag står på börjar ge vika. Eller är det bara inne i mitt huvud det känns ostadigt? Jag vågar inte titta neråt, inte heller åt sidan. Jag vet att det inte finns någonting bakom mig att ta stöd av om jag tappar balansen. Det vore minsann ganska skämmigt att svimma just nu. Jag har ju väntat på den här stunden.

Benen darrar obehärskat. Jag försöker intala mig att det är bänken jag står på som rör sig. Nu tar jag det bara lugnt och fokuserar på det jag kommit hit för.

Jag är i Gamla kyrkan i Helsingfors i början av december år 2006. Det är bara några veckor kvar till jul. Grankulla kammarkör skall hålla en av sina julkonserter och framföra Bachs Juloratorium tillsammans med solister och orkester. Den traditionen är fylld av minnen och förväntningar. Kyrkan är fullsatt.

Lite av tradition har det också blivit att vi repeterar och finslipar detaljer i programmet i många timmar före konserten. Jag har nog bara mig själv att skylla för att blodsockernivån hade sjunkit så pass att det kändes svajigt där jag står tillsammans med koristerna. Nervositeten avtar när pukorna slår an och jag får sjunga Jauchzet frolocket auf preiset die Tage!

En kör grundas

Grankulla kammarkör grundades 1974 och då kan man väl påstå att det egentligen är på tiden att fira 50-årsjubileum. Själv var jag inte med i körens verksamhet vid den tiden, men jag har låtit mig berättas att det redan en tid hade funnits ett kännbart behov av att grunda en kör i Grankulla. Agneta von Essen, då rektor för medborgarinstitutet, tog initiativet och var den drivande kraften då tanken förverkligades.

Verksamheten körde igång och utformades under de första åren som en del av institutet. Kören växte med fart och snart kändes det naturligt att registrera kören som en självständig förening. Detta innebar utökade utmaningar med egen administration, styrelse, revisorer osv.

Grankulla kammarkörs förste dirigent var Martin Eriksson. Han ledde kören under ett års tid 1974–1975.

Under Martins sympatiska och aktiva grepp formades kören och gjorde några framträdanden redan under det första verksamhetsåret. Martin flyttade dock tillbaka till hemorten i Österbotten efter en tid och det gällde för kören att se sig om efter en ny dirigent.

R.W. “Kalle” Ahlberg tog vid. Han ledde Grankulla kammarkör under tre fjärdedelar av körens 50-åriga historia från 1975 till 2012 dvs. i 37 år. Det innebär att han har en sällsynt grad av uthållighet, mer än vad dom flesta dirigenter på svenskt håll i vårt land har.

Kalle har dirigerat flera av Svenskfinlands mest uppskattade körer och han tilldelades titeln director cantus för sina bedrifter då det gäller befrämjandet av den finlandssvenska körkulturen. Med Kalle som dirigent har även flera kända solister medverkat i Grankulla kammarkörs konserter som till exempel Jorma Hynninen, Hedvig Paulig och Ami Aspelund.

Under Kalles ledning har vi i kören även fått fördjupa oss i ett stort antal fina kompositioner och lärt känna fantastiska tonsättare, även Kalle själv inbegripen. Kören har satsat brett på såväl sakral som profan körmusik.

“För mig har de underbaraste ögonblicken varit just när känsligheten är på topp och jag märkt att jag med utstuderat subtila rörelser fått kören till de mest intensiva prestationer”, säger Kalle.

Kalles kunskap, erfarenhet och talang som dirigent har varit en källa till inspiration för oss korister. Tillsammans har vi upplevt många fina musikaliska stunder och Kalles passion och engagemang har smittat av sig. Stundom har han fått stå ut med oss, stundom vi med honom.

Kalle har även hjälpt oss att förstå djupet i musiken och speciellt textens stora betydelse då det gäller att förena sångare kring en kär sysselsättning. Körsången utgår alltid från texten, brukar Kalle säga och citera sin svenske förebild Dan-Olof Stenlund. Denna insikt har hjälp oss i kören att fånga andan och innebörden i många eftertänksamma sångtexter.

Kalle har många gånger påpekat hur viktigt det är med renhet, tonbildning och rytm i sjungandet. Och det har vi i kören minsann fått jobba med. Till belåtenhet esomoftast, förmodar jag.

Vår uppskattning sträcker sig också till Kalles idoghet i att kunna handskas med vissa naturligt återkommande tillkortakommanden i kören, som exempelvis en aningen skev åldersstruktur och en haltande stämfördelning. Herrarna har ofta fått sjunga utifrån ett numerärt och klangligt underläge.

Och vad vore Kalle utan Kjell Knapas, körens vicedirigent. Under många år har Kjell alltid ställt opp vid behov och dirigerat, hanterat flygeln och satt herrarnas borttappade stämmor på plats med hjälp av separata stämövningar. För mig har det alltid känts tryggt att stå bredvid Kjell i basen. Det har gjort det lättare att landa rätt på tonen.

Det finns många tonsättare och kompositioner, som under Kalles tid som dirigent, satt sin prägel på mig personligen och betyder mycket ännu idag.

Palestrina och Cicut Servus

En av tonsättarna är Giovanni Pierluigi da Palestrina, vars musik jag fick bekanta mig med för ett antal år sen, då vi hade en del av hans kompositioner på körens repertoar. Att sjunga Palestrina var som att göra en tidsresa tillbaka till 1500-talet.

Palestrina var en framstående renässanskompositör från Italien, som föddes omkring 1525 i Palestrina och dog 1594 i Rom. Palestrina är mest känd för sitt stora bidrag till kyrkomusiken, framför allt mässor och motetter. Han var en produktiv tonsättare och skrev mer än 1000 musikstycken, varav det stora flertalet är sakral musik.

Palestrina var ryktbar för sin skicklighet i att skapa harmonier och kontrapunkt, vilka är signifikanta element i hans musik. Det fanns en utmärkande renhet och balans i musiken och hans kompositioner präglas av djup andlighet och stark känsla av hängivenhet. Harmonin och skönheten i Palestrinas musik kändes för mig som tidlös och universell.

En av Palestrinas motetter, som vi fick framföra vid flera sakrala tillfällen, har satt sin plats i mitt minne. Den heter Cicut Servus med ett utmanande partitur utan taktstreck och jag fick lära mig att ordet ”eleison” inte uttalas med diftong. Den är en vokal komposition skriven för fyra stämmor som baserar sig på de första verserna i Psalm 42. Stämmorna tycks imitera varandra och efter ett antal övningar kunde kören skapa harmoni både i texten och musiken.

Cicut Servus är en känslomässig och musikaliskt uttrycksfull komposition som visar Palestrinas skicklighet inom polyfonisk musik. Jag tycker att Palestrina genom det här fina stycket har fångat den andliga betydelsen av texten.

Gruber och Stilla Natt

Det är hart när omöjligt att referera till Grankulla kammarkörs sakrala repertoar utan att ta fasta på de traditionella julkonserternas avslutande stycke Stilla Natt skriven av Franz Gruber.

Franz Gruber var en österrikisk musiker och kompositör som levde mellan 1787 och 1863. Prästen Joseph Mohr bad Gruber att komponera en melodi till en dikt som Mohr hade skrivit år 1816. Gruber skrev då melodin till Stilla Natt som snabbt blev mycket omtyckt och spreds över hela världen. Melodin är enkel och vacker och den har blivit en ikonisk symbol för julen och dess budskap.

Sången Stilla Natt för ofta mina tankar till berättelsen från Västfronten julaftonen 1914 där tyska och engelska trupper höll ett spontant eldupphör, spelade fotboll med varandra och sjöng Stilla Natt tillsammans.

Då vi framför Stilla Natt i skenet av levande ljus i Grankulla kyrka kommer julen med sitt budskap väldigt nära. Stycket vidrör djupa känslor hos mig speciellt när den sista tonen mynnar ut i en total tystnad innan applåderna tar vid. Då kan julen börja.

Bach och juloratoriet

Grankulla kammarkör har under många år även satsat på större verk med orkester och solister av vilka Bachs juloratorium har gett mig oförglömliga minnen.

Johann Sebastian Bach var en tysk kompositör och musiker som levde under barockperioden. Han föddes år 1685 och dog år 1750. Bach anses vara en av de största tonsättarna genom tiderna och hans kompositioner har haft en enorm inverkan på den västerländska musiken.

Han hade en unik förmåga att kombinera teknisk briljans med känslomässig uttrycksfullhet. Bach var en mycket produktiv tonsättare och skrev över 1000 verk inom olika genrer inklusive kantater, sonater, oratorier, mässor, konserter och orgelmusik.

Juloratoriet är ett av de verkligt stora verken. Stycket som inleds med pukslag och trumpeter förmedlar julens budskap med körsång, orkestermusik, solistsång, arior och recitativ baserad på Lukasevangeliet. Bach skrev Juloratoriet 1733, då han verkade som kantor i Leipzig, för att uppföras under specifika dagar under julhelgen. Verket utmärker sig genom rika harmonier och virtuosa solistpartier. Utan att direkt ta till överord kan man påstå att juloratoriet är en utmaning att framföra och kräver hög grad av musikalisk kompetens och precision.

Trots att juloratoriet skrevs för mer än tre århundraden sedan har det en tidlös skönhet som fortsätter att beröra världen över.

Kuula och Auringon noustessa

Jag har länge uppskattat musik av Toivo Kuula och här vill jag alldeles speciellt lyfta fram hans komposition av Auringon noustessa till text av V.A. Koskenniemi. Stycket känns alltid lika mäktigt och tekniskt utmanande för en korist.

Toivo Kuula var en finländsk tonsättare och dirigent som levde mellan 1883 och 1918. Han anses vara en av de mest betydelsefulla kompositörerna inom den finska musikhistorien.

Kuula komponerade främst vokalmusik inklusive sånger, körverk och operor, men han skrev också instrumentalmusik som symfonier och stråkkvartetter. Hans musik präglas av en stark känsla för finsk folklig identitet och nationalromantik.

På valborgsmässoaftonen 1918 firade de vita sin seger i slaget om Viborg på Societetshuset, där Kuula var närvarande. Ett gräl utbröt mellan Kuula och en jägarsoldat, varvid Kuula lämnade huset. Två jägarsoldater hann ifatt Kuula och sköt honom i huvudet på gården. Han avled senare på länssjukhuset i Viborg 34 år gammal. Toivo Kuulas tidiga bortgång var en stor förlust för den finska musikvärlden men hans arv lever vidare genom hans musik.

Auringon noustessa, denna pärla inom den sena romantikens körmusik, har för mig blivit ett favoritstycke som kan framkalla gåshud såväl bland sångare som publik. Kuula fångar i stycket den majestätiska känslan av solens första strålar som bryter fram vid horisonten. Han skapar ett storslaget musikaliskt landskap som drar till sig naturens skönhet.

Sibelius och Sydämeni Laulu

Jag vill här framhålla ett stycke som vi i kören inte har sjungit så ofta men som berört och gett mig behållning varje gång. Sydämeni Laulu är musiksatt av Jean Sibelius år 1898 till text av Aleksis Kivi.

Jean Sibelius, som levde mellan åren 1865 och 1957, är vår mest kända tonsättare och anses vara en av de största kompositörerna i det tidiga 1900-talets musikhistoria.

Det är dock mindre känt att Sibelius även komponerade musik för kör, mest för manskör men också för blandad kör. Körverken framförs ofta än i dag och de bästa av dem hör till de mest anslående i kompositörens hela produktion. Vi känner alla till Finlandia-hymnen, som är en av de mest kära och rörande kompositionerna av Sibelius, med arrangemang för blandad kör och till text av V.A. Koskenniemi.

Sibelius skrev också andlig musik som vår kör har sjungit. Det mest kända stycket är nog ”Soi kiitokseksi Luojan” och ett givet inslag i julens sångrepertoar är också den verkligt fina sången ”Giv mig ej glans ej guld ej prakt”, med text av Zacharias Topelius. En mycket populär julsång är även ”On hanget korkeat nietokse”t. De finskspråkiga texterna hämtade Sibelius ofta från Kalevala. Bland svenskspråkiga diktare var en av Sibelius favoriter barndomens idol Johan Ludvig Runeberg.

Sydämeni laulu är en av de mest berömda dikterna i den finska litteraturen och Sibelius skrev musiken till den. Texten hämtade han från Aleksis Kivi och Sju bröder. Dikten är ofantligt vacker och fint skriven och berör djupa känslor. Den lever starkt vidare än idag, mycket tack vare Sibelius arrangemang för kör som är ett mästerverk både i Sibelius produktion och i den finländska körmusiken. Sibelius tonsatte dikten samma år som dottern Kirsti föddes. Dottern dog bara ett år gammal och det berättas att Sibelius spelade stycket på piano vid hennes dödsbädd.

Grankulla kammarkör framförde sången bland annat i Trefaldighetskyrkan i Vasa under Kalle Ahlbergs ledning i samband med körfestivalen där våren 2014. Jag minns hur det värmde då en dam i publiken kom fram till mig efter konserten och sade att tolkningen av Sydämeni Laulu var det finaste hon någonsin upplevt.

Juha Kuivanen ledde Grankulla kammarkör under ett års tid 2012–2013.

Juha Kuivanen hör till en av vår tids mest betydelsefulla kördirigenter i Finland. Körer som han leder eller har lett inkluderar bland andra Polyteknikernas kör och Vantaan kamarikuoro. Han har även dirigerat Nyslotts Operakör, Finlands Filharmoniska kör, Radions kammarkör och Tapiolan kamarikuoro. Därtill undervisar Juha Kuivanen i körledning vid Sibelius-Akademin.

Tyvärr blev Juhas engagemang i vår kör alltför kort. Vi hann dock med några uppskattade framträdanden under hans ledning, innan han såg sig tvungen att prioritera sina dirigentuppgifter.

Tom Eklundh fungerade som Grankulla kammarkörs dirigent under åren 2013–2016.

Tom har deltagit i dirigentkurser med bland andra Harald Andersén, Eric Ericson och Dan-Olof Stenlund som lärare. Han har dirigerat Akademiska Sångföreningen samt varit dirigent för Finlands Svenska Manssångarförbund.

Några kära minnen jag har från tiden med Tom Eklundh som dirigent är Grankulla kammarkörs projekt med Alf Nybo och Bulevardens kammarmusiksällskap i Helsingfors samt körfestivalen i Calella i Spanien.

Fauré och Requiem

Gabriel Fauré var en framstående fransk tonsättare och organist som levde från 1845 till 1924. Han var en av de mest inflytelserika kompositörerna under senromantiken och betraktas som en föregångare till impressionismen inom musiken.

Fauré skapade ett brett spektrum av musikverk inklusive orkesterstycken, kammarmusik, vokalmusik och körverk. Faurés musik karakteriseras ofta av dess subtila harmonier, eleganta melodier och känslomässiga djup. Fauré var en skicklig organist och spelade vid flera kyrkor i Paris under sin karriär. Han var också en framstående musiklärare och hade inflytelserika elever som t.ex. Maurice Ravel.

Faurés Requiem är en otroligt vacker och känslosam komposition som berör på ett djupt sätt både dom som framför musiken och dom som lyssnar. Musikstycket har en förmåga att fånga både sorg och hopp och ger en känsla av lindring och tröst. Stycket innehåller både stora och dramatiska delar men även mera intima och känsligare avsnitt. Själv njuter jag allra mest av solistens Pie Jesu, vilket jag tycker är så enastående vackert och känsligt.

Tillsammans med Bulevardens musiksällskap uppförde Grankulla kammarkör Gabriel Faurés Requiem i Tempelplatsens kyrka hösten 2015. Det blev en fantastisk upplevelse.

Satu Simola ledde Grankulla kammarkör under åren 2016 till 2020.

Satu Simola har avlagt diplom i både kör- och orkesterledning och har under många år också lett Åbo Universitets symfoniorkester och Kammarorkestern Soidaan. Satu verkade som orkesterledare vid Tangomarkkinat i Seinäjoki och har gästdirigerat stadsorkestrarna i Joensuu, Vasa, Björneborg och Villmanstrand samt Tapiola Sinfonietta.

Under Satu Simolas moderskapsledighet fungerade George Parris som tf. konstnärlig ledare för vår kör år 2018. George är både kördirigent och sångare utbildad vid Cambridgeuniversitet. Han grundade även sin egen kör Carice Singers år 2011.

Det finns många kompositioner som jag har tyckt mycket om och som kören har framfört under tiden då Satu Simola var dirigent. Ett av styckena är Mozarts requiem.

Mozart och Requiem

Wolfgang Amadeus Mozart är en av de mest hyllade tonsättarna genom tiderna. Han levde på 1700-talet, föddes i Salzburg 1756 och dog alltför tidigt vid 35-års ålder 1791.

Man kan säga att Mozarts musik är som en tidlös skatt som har förtrollat och inspirerat generationer runt om i världen. Han var en mästare på att skapa vacker och mäktig musik som kunde beröra människors hjärtan. Mozart använde musiken för att uttrycka glädje, sorg, hopp och kärlek på ett sätt som få kompositörer har kunnat matcha och han var helt unik på att tonsätta. Han kunde höra musik i huvudet och skrev ned det på papper utan att behöva ändra eller skriva om.

Requiem är en själamässa som Mozart komponerade under sina sista levnadsår och detta ger den en särskild känslomässig tyngd. Det är ett mästerverk av harmoni och musikalisk struktur. Mozarts användning av kör och orkester för att skapa en dramatisk musikalisk berättelse är enastående. Det finns en mystik och hemlighetsfullhet runt Mozarts Requiem som alltid fascinerar lyssnaren.

Trots att Mozarts Requiem var tänkt som en katolsk själamässa har dess budskap och musikaliska skönhet en allmängiltighet som går bortom religiösa gränser och kulturskillnader. Mozarts bortgång gjorde att han inte hann slutföra verket och detta har varit omgivet av många myter och legender.

Bland de mest berömda delarna av Mozarts Requiem finns Dies irae som förmedlar dramatisk och intensiv musik. Den vackra och känslosamma satsen Lacrimosa ger mig alltid kalla kårar.

Grankulla kammarkör hade förmånen att uppföra Mozarts Requiem bland annat tillsammans med St. Karins ungdomskör och Collegium Musicum från Åbo i samband med konserter i Mikaelskyrkan i Åbo och Berghälls kyrka i Helsingfors i november 2017.

Ramireź och Misa Criolla

En annat stycke jag minns under Satu Simolas tid som dirigent är Ramireź Misa Criolla.

Ariel Ramireź var en framstående argentinsk kompositör, pianist och kapellmästare som föddes 1921 och dog 2010. Han utforskade en mängd olika musikstilar inklusive folkmusik, klassisk musik och religiös musik och han är känd för att framgångsrikt kombinera argentinsk musik med västerländska klassiska element. Som pianist och dirigent turnerade Ramireź över hela världen för att sprida sin musik.

Misa Criolla är en av hans mest kända kompositioner och en för oss västerlänningar annorlunda och mycket älskad mässa. Den är komponerad i latinamerikansk folkstil och framförs på den argentinska varianten av spanska. Misa Criolla bryter med traditionella västerländska kyrkomässor och blev väldigt populär både i Argentina och internationellt.

Grankulla kammarkör uppförde Misa Criolla i samband med två julkonserter i Grankulla kyrka år 2016. Satu Simola dirigerade och som gästande solistgrupp uppträdde Trio Saludo bestående av Håkan Streng, Reigin Ingo och Peter Ingo.

Tonbildningens mysterium

Vi korister i Grankulla kammarkör har under årens lopp fått undervisning i tonbildning. Själv har jag egentligen aldrig förstått hur man kan sjunga avslappnat och energiskt på samma gång. Kanske fåglarna kan ge svar?

Jag sitter en försommarmorgon på stugans utetupp i skärgården. Jag lyssnar på fågelsången och funderar över tonbildningens mysterium och tänker för mig själv lite språkblandat.

”Voiks olla södempää moumentti, ku tsittaa landella aamulla biolassa skitun dörtsi opnattuna ja lysnaa fogelin luritusta.”

De små fåglarna sjunger ju så rent och vackert, så avslappnat och energiskt. Alltså hur kan dom! Drillandet håller på praktiskt taget dygnet runt. Ingen uppsjungning, inget problem med registret, ingen förstoppning, inte ens en harkling. Vilken klang och vilken perfekt tonträffning! Alltid direkt på tonen. Absolut gehör. Tankarna går till vår kör och hur vi där försöker träna upp rösten för att bli bättre sångare. Rösten är ju mera unik än ett musikinstrument.

Vi hade under många terminer förmånen att få undervisning i tonbildning av Hedvig Paulig, sopranen som vann den internationella Sibelius sångtävlingen 2011. Hon har efter sin debut på Nationaloperan sjungit roller i bland annat Trollflöjten, Don Carlos, La Traviata och Glada Änkan.

Hedvig instruerade oss i tonbildning under körens repetitioner både enskilt och stämvis. Övningarna med henne var väldigt nyttiga och populära och ibland fick vi kasta lott om vem som var i tur att förkovra sig. Utöver allmän rösthantering kunde vi i kören peka på speciellt utmanande delar i repertoaren och fick praktisk handledning.

Ritva Eerola är sångpedagog och logoped. Hon har coachat körer i röst- och sångteknik i många år. Hon poängterade för oss vikten av att ha texten i fokus. Sångtekniken fick för mig en ny innebörd. När rösten får vara fri och arbeta automatiskt hittas balans och energi i rösten och registerproblemen kan minskas. Den insikten får jag ännu försöka omsätta i praktiken.

Ritva Eerola lärde oss mycket om att framkalla tal och sång och om kroppen som instrument. Sång är förlängt tal, sade hon. Kom ihåg att upprätthålla en inspirerad och lycklig känsla då ni sjunger, ett inre leende. Tänk inte på att producera sång, ljudet uppstår spontant och reflexmässigt. Någonting att bita i för en lekmannamässig korist.

Vad dynamiken beträffar så blev vi påminda om att “forte” inte betyder hårt ljud utan intensiv textning och “pianissimo” kräver mera energi än “fortissimo”. Detta är också lättare sagt än gjort, kan man tycka.

Det är alls inte egalt hur man sitter på sin stol under körövningen, menar Ritva Eerola. “Sitt så att du känner sittmusklernas tyngd mot stolen. Känn en tänjning i kroppen från golvet via sittmusklerna ända upp till huvudet.”

Detta gick jag en gång efteråt helt oförhappandes och funderade på när jag flanerade runt i Helsingfors. Av en händelse såg jag hur en perfekt körsittställning skall se ut. President Kyösti Kallio sitter rätt på sin staty utanför riksdagshuset. Nu har jag det!